Tjolahopp!

Då var det avklarat då, vårens stora mål!

Jag har alltid sagt att jag inte kan springa och varit avundsjuk på dem som bara snör på sig skorna och ger sig ut. Nästan helt gratis, friskluft och motion precis utanför knuten. Men så hörde jag om Malou vonSiwerts som kommit i med löpning med hjälp av Malin Ewerlöf och tänkte att det kanske finns hopp ändå. Men det var nog ändå Martina Haags vinterprat i P1 i julas som verkligen gav mig en spark i baken. Kan hon, kan jag!

I slutet av januari tog jag mina första stapplande steg på löpbandet. "Spring så länge du orkar och sedan öka en minut varje gång" var mottot. Jag började med 20 minuters lugn löpning/jogg/lunk och kom 1,98 km. Sakta men säkert ökade både farten och längden på sträckan. 24 februari provade jag för första gången att springa ute och blev både nöjd och förvånad över hur mycket lättare det var att komma ut och springa 3,89 km på 29,43!

Vägen har sedan kantats av rygg och knäbesvär och det har varit svårt att komma ut så kontinuerligt som jag från början hade velat göra. Men skam den som ger sig......

15 maj närmade sig med stormsteg och när anmälningsdagen till Vårruset var passerad visade det sig att vi inte fått ihop något lag från jobbet som det var tänkt....äsch då! Ska det hela stupa pga DET?
Men icke då 12 maj gjorde jag en efteranmälan och tänkte att det får bli så här, kanske inte lika roligt, men ändå!! Två dagar innan loppet tog jag min sista träningsrunda och det kändes riktigt bra 5,01 km 33,43.
Nästa lilla käpp i hjulet kom någon dag innan loppet då maken kommer på att han är i Göteborg den där torsdagskvällen och inte alls kan vara hemma med lilla skruttan.......han lovar att fixa barnvakt, vilket han gör så det löste sig ändå.

Målet var alltså att springa Vårruset på en tid runt 30 min och helst utan att gå!

I riktgt god tid var jag på plats och anmälde mig och fick min nummerlapp. Sedan var det en lång väntan på start, men vädret var perfekt och folk var glada och trevliga.  Det var trångt i start fållan så när uppvärmingen drog igång var det svårt att hänga med utan att trampa nån på tårna eller klippa till grannen när man viftade på armarna. tyckte jag blev extremt trött i benen när jag försökte hänga med men det berodde antagligen på att jag spände mig så mycket för att inte trampa på någon så efter ett tag gav jag upp den gemensamma uppvärmingen och trampade lite för mig själv.

Så gick då starten och det kändes bra redan från början. Jag blev väldigt förvånad över att det var så mycket folk som stod och hejade utefter vägen, det var riktigt peppande. Farmför allt när kollegan Susanne stod och hojtade och hejade i slutet av Drottninggatan. Det var en rolig bana att springa och inte alls sådana höjdskillnader som jag är van vid hemifrån, inte ens att springa uppför Drottninggatan var jobbigt, vilket jag hade befarat.

Till slut skymtade målet i fjärran och det fanns krafter kvar att spurta in i mål också!

Enligt min Fun Run-app var

  sträckan 5,24 km och min tid 32,49

Så nu får jag väl ändå säga att vårens mål är uppnått och jag har dessutom kommit på att det faktiskt är roligt att springa. Och känslan efteråt då: "Va? Var det inte jobbigare"
Nästa år ska jag starta i en snabbare startgrupp :-)

Kram o Hej
//Karin

Nu måste jag.....

.....bara skriva lite om vad som hänt sedan jag skrev sist.

Efter ett allt för ivrigt springande på hård asfalt fick jag en överansträngning i ena knät, hade riktigt ont i flera dagar och uppsökte därför en sjukgymnast som var mer intresserad av mina ischias liknande känningar i baksidan av låren. Han trodde inte att det satt i bäckenet utan snarare i ländryggen och att det var ett diskproblem, inte något diskbråck men påväg åt det hållet. Hade under en period riktigt ont i ryggen och neråt benen, men att springa och röra på sig var bara bra så det fortsatte jag med efter bästa förmåga.

Just nu är jag mycket bättre i ryggen, men jag har fortfarande känningar ner i benen ibland och behöver försöka träna bort det. Som tur är påverkar det inte löpningen.

Sist jag skrev hade jag sprungit knappt 4 km på ca. 29 min. Nu är min favoritrunda på 5 km!! och jag har sprungit den flera gånger. Så det målet känns uppnått :-) jag har till och med flera gånger klarat att springa hela vägen utan att gå (eller...det finns en kort liten passage där det är en väldigt brant uppförslutning, där brukar jag gå några raska kliv istället för att spring). Nu är det tiden som ska pressas neråt och skam den som ger sig. Oftast har jag sprungit på runt 35 min, men igår lyckades jag köra rundan på 33 min.

Och imorgon då gäller det, då ska jag ge mig iväg i Vårruset och det känns som att det stora målet kommer gå att uppnå. Att springa Vårruset (springa hela vägen) och göra en tid på runt 30 min.

UPP TILL BEVIS NU KARIN!

(Sedan kanske man skulle ta och ge sig på ett mil-mål.........)