Trainomaniac....

.....nej då så illa är det inte, men oj så skönt det är att komma igång och röra på sig lite. Tänk vilken skillnad det är i hur man känner sig både i kroppen och i själen.

Jag har varit inne i träningsperioder tidigare, men då har jag i princip bara gått på gruppträning på Friskis o Svettis. Det är jättebra på alla sätt och vis och målet är att även nu försöka komma iväg en gång i veckan på det. Kruxet när man har stor familj med många aktiviteter och läxor och annat är att det är svårt att hitta luckan och komma iväg. Därför har jag länge varit avundsjuk på de som bara tar på sig ett par löparskor och ger sig ut och springer. Jag har provat nån gång för länge sedan, men blivit så sjukt trött direkt och fått så galet ont i magen, så jag har tänkt att jag kan nog inte springa.

Nu hände det sig så att vår träningstokige son önskade sig ett löpband i julklapp, eller önskade och önskade, han mer eller mindre krävde att han skulle få ett....annars skulle det bli den värsta julen någonsin och jag vet inte allt han "hotade" med.
Ja, ja eftersom det inte stod något annat på önskelistan så köpte vi ett löpband och med facit i hand kan man ju lugnt påstå att det var en ganska bra investering, inte för honom kanske som sprungit EN gång, utan för mig och maken!!

I julas lyssnade jag på Martina Haags Vinterprat i P1, det handlade om hur hon som aldrig sprungit tidigare gjorde för att komma igång. Hon bara bestämde sig och tänkte "jag springer så länge jag orkar, sen går jag hem", 12 minuter orkade hon.....
Grejen sedan var att hon bestämde att varje gång hon sprang skulle hon öka med 1 minut. Numer är hon och hennes syster och en kompis iväg och springer maraton runt om i världen.

Jag gjorde likadant, bara bestämde mig och började springa så länge jag orkade...20!! minuter första gången, inte speciellt snabbt (kom 1,98 km :-)) Men en jag var igång.
Nu ikväll var det femte gången jag sprang på knappt två veckor. Varje gång har jag ökat med 2 minuter, utom ikväll. Sist jag sprang, sprang jag i 26 minuter och kom 2,8 km, men i kväll var lockan  mycket när jag började så jag tänkte att jag försöker springa 3 km, men på en bättre tid...hänger ni med, lite fortare alltså. Och jag fixade det 3 km på 26,17 minuter. (Ungefär samma tid som min man och mina äldsta söner springer 5 km på, men snart kanske jag är där jag med).

Jag känner mig stolt och jag mår redan bättre, dessutom är det faktiskt roligt. Nu ser jag fram emot att komma ut och testa hur det är att springa ute, men det får bli lite mer vår först. Vem vet, det kanske kan bli ett Vårrus ändå och springandes dessutom....

Kram Karin