Livsamatör

Ibland kan jag känna mig som en amatör på livet...kan man göra det? Jag menar att det känns som allt jag gör är ett famlande, ett tafatt försök att leva det som kallas livet. Givetvis inser jag att en 38-åring har mer erfarenhet av livet än ett nyfött barn. Genom övning har jag ju ändå fått en del färdigheter tex. så klarar jag numer att gå relativt obehindrat. Jag kan prata (och är ganska bra på det dessutom), jag klarar att äta, gå på toaletten m.m, m.m. Men den erfarenhet jag fått genom livet och som jag kan ha nytta av i framtiden kommer ju likväl att "utspelas" i ett helt annat sammanhang/situation.


Varje dag, varje timme, minut och sekund är ju ny....helt unik. Man kan aldrig, hur mycket man än anstränger sig, få tillbaka exakt samma situation som man upplevt tidigare. Det måste ju innebära att jag inte kan använda min erfarenhet fullt ut...eller?


Det här blir ganska uppenbart när man jobbar med barn. Jag kan av erfarenhet bestämma att vi ska göra på ett visst sätt i en viss situation för jag vet att det är bäst så. Men varför funkar det inte alltlid då? Jo för att utgångspunkten alltid är olik.....


Undrar om man kommer känna att man har koll på läget när man närmar sig hundra år :-)


På tal om det kan jag rekomendera en sjukt galen, men rolig bok "Hundra åringen som klev ut genom fönstret och försvann". Jag lyssnar på den som ljudbok som jag lånat via biblioteket, kan rekomenderas. Det enda som krävs är ett vanligt lånekort!

Jaha, tror det var allt från filosofiskarummet idag


......vill bara förtydliga att jag inte är deppig på något sätt, men hjärnan måste ju få lite gymnastik också! :-)